Hela Times projektet är ett praktexempel på hur det går när äldre män slutar lyssna på andra än sig själva och jobbar på i blind desperation.

Ungefär som när CD-ROM-skivan lyftes fram som ett fristående media. Eller när Televerket och IBM 1991 lanserade TeleGuide baserad på redan då utdaterade hyllkomponenter.

Varför gör man då det här? För att få kontroll. Att inte ha kontroll är det värsta äldre män med makt vet. Det krävs inte många hjärnceller för att begripa att exempelvis Rupert Murdoch är livrädd för Internet. För vad är väl dess möjligheter att skapa nya affärsmodeller jämfört med hotet om att befintliga och invanda affärer riskerar att falla döda ner?

Jag menar, Rupert har ju tjänat pengar på papperstidningar sedan han var 25 år gammal (för sådär en 100 år sedan) så varför ska han behöva sluta med det nu?

Nej, fuck Internet gubbar. Låt oss bygga en fullt kontrollerbar snordyr liten läsplatta så vi kan ta betalt för korven i båda ändarna. Först tjänar vi pengar på att sälja plattan. Sen tjänar vi pengar på att sälja vårt kontrollerade innehåll till den. Om och om igen. Genialiskt!

Det finns bara tre problem. Inte en människa under 45 vill använda den. Inte en människa över 55 klarar av att använda den. Och ingen, absolut ingen vill betala för den.

E-bokläsare som Kindle är någon slags mellantingslösning i väntan på Internet everywhere, mikrobetalningar och att alla stofiler ska dö ut. Times läsplatta för tidningar är årets absolut dummaste produkt. Jag hoppas Time Magazine & Co förlorar fett med pengar på det här projektet. För pengar är tyvärr det absolut enda språk dessa gubbar förstår.

Det intressanta här är att om en kommentar får tillräckligt dåligt betyg, enbart ettor förmodligen, så verkar den helt enkelt försvinna efter ett tag.

Se där, decentraliserad censur eller crowd sourcad likriktning om man hellre vill det.

Nej, det är tyvärr inget skämt. Med start i Tyskland kräver nu stora internationella tidningskoncerner att eftersom de inte klarar att själva tjäna pengar på nätet så ska de istället ha del av Googles kaka. Och det är inte bara skitmedia som skriver under. Nej även tidningshus som Bonnier, tyska Springer, amerikanska News Corp med flera har nu tappat all skam och självkontroll.

Så här säger Dr Mathias Döpfer, CEO för Axel Springer AG och initiativtagare till deklarationen:

”We want a fair share of the revenues, which are already being generated through the commercial exploitation of our content by others, as well as the development of a market for paid content in the digital world. We are confident that the representatives of search engines and other aggregators will join us in realizing and opening up the opportunities of the market for legitimate paid content in the Internet.”

Visst låter det fint? Vad man egentligen säger är att: vi klarar oss inte utan Google men vi ska ha del av deras vinster. Låter inte det lite som kommunism?

Det enklaste för alla parter och för att världen ska gå vidare är givetvis att Google helt plockar bort dessa tidningar ur sina index. Då får tidningarnas webbplatser inga besökare alls och de dör ut snabbt och relativt smärtfritt. Det ger även näring åt den media som förstår att använda nätet såsom det är tänkt. Som en delad resurs.

Från oligopolister till bidragstagare på bara några år. Det kan bara ses som poetisk rättvisa. Med lite tur skyndar Humbug-deklarationen på dinosauriemedias död med flera år. Inget ont som inte har något gott med sig.

Mera information här.

Framtiden har aldrig sett grönare ut. Att göra dina affärer gröna är inte längre en optio utan en nödvändighet. Trendwatching.com pekar ut inte mindre än 12 olika eko-trender du och ditt företag bör hålla koll på om ni vill vara en del av framtidens gröna ekonomi.

Andra bloggar om trendwatching, trender, miljö, grön ekonomi

Evening Standard rapporteras ha förlorat så mycket som 10 miljoner pund bara under år 2008. Konkurrensen från bland annat gratistidningen Metro är mördande.

Lebedev är Rysslands 39:e rikaste man och har gjort sina miljarder på banking, meda och konstruktion.

Andra bloggar om evening standard, oligark, alexander lebedev

I sin iver att sätta stopp för Google News indexering av nyheter har danska dagstidningar nu förbjudit all form av djuplänkning på sina webbplatser. De vill att all trafik ska gå till förstasidan. För att bekämpa monster som Google News men också för att besökaren ska få se alla annonser som samlats där.

Förutom att intresset för att över huvud taget länka till dagstidningar minskar markant så minskar också flödet av Google juice eller sökmotorkraft vilket innebär att samma tidningar får ännu svårare att hävda sig i sökmotorresultaten.

Det här är givetvis så korkat och bakåtsträvande att det är svårt att säga något förmildrande om det. Det bästa jag kan komma på är väl att det får svenska dagstidningsförlag som Schibsted, Bonnier och Stampen att framstå som inte fullt lika bakåtsträvande som tidigare.

 Läs mera här.

Andra bloggar om danmark, dagstidning, djuplänkning, google news

De traditionella mediahusens affärsplaner och budgetar för nätsatsningar är ofta hemliga. Kanske inte minst för att de inte vill stoltsera med hur lite de förstår av vad som egentligen behöver göras och hur mycket det kostar.

Därför är det nu extra trevligt att Jardenberg går ut och berättar inte bara vilka mål Helsingborgs Dagblad har för webben utan också hur dessa ska nås och framförallt mätas. 500 miljoner om året är det som ska dras in. Till att börja med.

Läs på Mindpark.se om hur Jocke anser att det ska gå till.

Andra bloggar om mindpark, jardenberg, dagstidningar, affärsplaner

Först ut är ett API med material kring det nära förestående presidentvalet och dess finanser. Amerikaner gillar sånt. Därefter är det dags att släppa på filmrecensionerna via API. Även ett databasprogram som ursprungligen utvecklades för internt bruk kommer att kunna nås via New York Times nya API.

Låt oss inte gå in på tekniken här. Det intressanta här är att en så pass viktig spelare som New York Times vågar ta steget att dela med sig av sitt eget material till nätet. Vilka följderna blir är svåra att överblicka än så länge men det kommer att bli spännande.

Nu är frågan när Jardenbergs Mindpark kan förmå någon av sina medlemstidningar att göra något liknande?

Andra bloggar om api, new york times, gammelmedia

En tagg är en streckkod i papperstidningen du förväntas skanna in med din mobiltelefon för att kunna få ut ett mervärde via den mobila webben. Kanske en video eller mera bakgrundsmaterial. Tekniken kommer från tyska BeeTagg.

Men systemet är brutet från start och likt DRM är det defective by design.  Varför? Let me count the ways;
– För att kunna skapa taggar krävs en programvara och framförallt en licens
Licensen kostar pengar för "utgivaren". Enskilda taggar kan dock skapas fritt via BeeTaggs hemsida

– För att kunna läsa en tagg krävs speciell programvara i din mobiltelefon
Instruktionerna är på tyska och programvaran verkar inte själv kunna avgöra vilken lur man har. Hur sjutton ska Svensson och Johansson orka sätta sig in i det?

– En tagg går inte att översätta till en URL
Därmed går den inte med lätthet att lägga ut länkarna direkt på webben.

- Tidningsmakarna får ännu ett (i deras ögon krångligt) arbetsmoment att utföra
Papperstidningsmakare är oftast redan webbnegativa och de har alltid ont om tid inför pressläggning.  Vem hinnner då skapa en tagg och dessutom fylla den med rejält mervärde?

På det hela taget visar Schibstedts satsning återigen på hur otroligt lite gammelmedia egentligen förstår av sociala media. Frågan är om de över huvud taget kommer att begripa innan det är för sent?

Andra bloggar om aftonbladet, tagg, beetagg, social media